Var virkelig Støre best? En leder i panikk vingler videre

Skjermdump fra Lars Nehru Sand
sin analyse på nrk.no.

Ap-leder Jonas Gahr Støre møtte opp til gårsdagens tv-debatt med meldinga om en ny NRK-måling som ga Arbeiderpartiet en enda kraftigere tilbakegang enn etter den forrige dårlige. Etter debatten med statsminister Solberg mente kommentatorene fra mediene, som Nordlys-redaktøren, Aftenpostens Trine Eilertsen og NRKs Magnus Takvam at Støre kom best ut av det. Det var særlig Støres angrep på Solberg for hennes manglende korrigeringer av statsråd Sylvi Listhaug, som Støre blei rost for av kommentatorene.

Dette minner litt om kommentatorenes oppsummeringer i debatter der Stoltenberg deltok. Han vant i følge kommentatorene også alltid debattene. Sjøl om folks valg av stemmesedler viste at det kunne Stoltenberg neppe ha gjort.

Videre: 

Kommentatorene har ikke på noen måte vært i stand til å forutsi Aps enorme tilbakegang på meningsmålingene de siste månedene. De har ikke forstått at dette kunne skje, og kan derfor heller ikke forklare hvorfor det har skjedd. Journalister omgås ikke folk, de omgås hverandre og mener stort sett det samme om alt.

Lars Nehru Sand i NRK viste til at før Arendals-debatten for tre uker sida, måtte Støre overbevise     145 000 Ap-velgere som hadde satt seg på gjerdet. Før debatten i går var tallet Ap-velgere på gjerdet blitt til 165 000.

Jeg satte meg ned med mål å lytte på Støre og i forventning om hva den pressa partilederen kunne komme opp med for å ta tilbake velgerne sine. Men jeg blei skuffa over det monotone tonefallet hans, som en talemaskin. Nesten uansett innhold. Det kan da ikke overbevise folk? Som en uengasjert bruktbilselger. Mens Solberg snakka til oss på normal måte.

Etter debatten i går sa en kommentator at Støre kom så godt ut av gårsdagens debatt fordi han angrep det som ble omtalt som «Solbergs svake punkt, nemlig Listhaug».

Når det gjelder påstanden om Listhaug, det at hun er Solbergs ansvar, klarer han virkelig å få overbevist de nølende Ap-velgerne om at Listhaug må spørre Solberg om alt og ikke kan opptre som partipolitiker i en valgkamp? Jeg tviler. 

Den andre påstanden fra Støre var at Norge har blitt et kaldere samfunn på grunn av Listhaugs «retorikk». En ikke-målbar påstand, og mer interessant: Hvem av velgerne kan føle at Norge har blitt så mye kaldere i løpet av de siste åra at det bare er å stemme Ap? Jeg kan ikke forstå at dette går hjem hos andre enn de politiske kommentatorene. Solberg svarte at det ikke gikk å bevise Støres kalde samfunn. 

Begge disse påstandene fra Støre er som honning for innvandringsentusiastene, som Rødt-politikerne, SVerne, AUF og MDG. Støre kan med det ha fått tilbake noen Ap-velgere som har gått til disse partiene. Men den alminnelige vanlige norske innbygger, løper de til Ap etter dette? Neppe. Ap har tidligere vært nøye på å holde på en kontrollert innvandring og vært lite ettergivende for for muslimske politiske krav som hijab. Etter å ha sagt ja til hijab i politiuniformen, måtte de snu og si nei. Om innvandringsentuasiastene jubler, gjør Ap-velgere og Ap-sympatisører det? Det er nok mer enn tvilsomt.

Uansett hva Rødt/SV/V/KrF/MDG og Frp prøver å innbille oss til å tro på, det blir ingen endring av innvandringspolitikken og det som omtales som integreringspolitikken etter valget. Det er alt vedtatt i et breitt forlik i Stortinget og blir ikke endra på.

Hanne Skartveit kommenterer den synkende oppslutninga om Støre i kommentaren som «Et togkrasj i sakte film». Hun spør «om Støre har det rette laget rundt seg. I hans innerste krets er flere av rådgiverne hans unge, få av dem har bred bakgrunn fra regjeringsarbeid – og fra partiorganisasjonen. Støre har ikke knyttet tett til seg råtasser som har vært ute en vinternatt før.» Jonas Bals er Støres personlige rådgiver, han har bakgrunn fra Blitz, har høyere utdanning og vil gjerne framstille seg som malersvenn. Neppe et særlig godt valg.

Støre ble utnevnt av politisk redaktør i Dagens Næringsliv, Kjetil Alstadheim, til tåkefyrste. Støre har muligens blitt skarpere og klarere. Men han dempa sitt innledende hovedbudskap, om at Norge under Høyre/Frp har blitt et dårligere samfunn. Nå følger han i Venstres fotspor og utpeker Listhaug som den store stygge ulven, en anklage som Venstre nå har forlatt. Han vingler fra det ene hovedbudskapet til det andre, og har gått fra tåkefyrste til vinglepave. 

Han bygger opp Frp og Listhaug med dette nye angrepet, men han utfordrer med det også svært mange av Aps faste velgere. Det virker ikke som om malersvennen fra Blitz er i stand til å fortelle Støre fra Ris at det er forskjell på vanlige folk landet rundt og debattantene i et studentersamfunn.  

Og det er noe med Støres personlighet. Han er ikke akkurat noe sjarmtroll.

Om Aps sterke tilbakegang i valgkampen under Støres ledelse er overraskende, er likevel den lange trenden for det norske sosialdemokratiet, som for sosialdemokratiet i Europa, helt klar. Og den viser tydelig tilbakegang i alle land med unntak av Storbritannia. Sosialdemokratiet og tradisjonelle høyreorienterte markedsorienterte partier blir mer og mer like, og sosialdemokratene forlater politisk styring av kapitalismen. Sosialdemokratiske partier er rett og slett overflødige etter kommunismens politiske nederlag, og sosialdemokratenes gamle politikk er i virkeligheten kriminalisert av EU-kommisjonen og dens jurister. 24 prosent oppslutning vil om få år bli et unormalt høyt tall for Ap å tenke på å oppnå i valg. 

Vippeparti-diktaturet: Avvis det med folkeavstemninger!

Norge har et valgsystem som gir mulighet for flere partier til å bli representert på Stortinget, vår nasjonalforsamling. Samtidig har fordelen som det største partiet hadde til å få flertall på Stortinget med bare rundt 40 prosent av stemmene, «styringstillegget», blitt borte. Sjøl om det fortsatt kreves flere stemmer per mandat for å få bare ett eneste mandat, enn store partier trenger for å få flere mandater. Derfor vil det slik meningsmålingene ligger an for tida, bli slik at både en mulig Ap-ledet eller Høyre-ledet regjering vil bli avhengig av noen partier på «vippen». Et ørlite parti med svært få, kanskje bare én representant, som kommer på «vippen», kan få bestemme om enten Støre eller Solberg skal bli statsminister. Og en slik støtte vil partiet med svært liten oppslutning ta seg godt «betalt» for. Dette partiet som har så sære meninger at de får så liten oppslutning, kan da bruke denne vippeposisjonen med et fåtall representanter til å få flertall i Stortinget til å tvinge gjennom sin politikk for hele nasjonen.

Vippepartiene

Disse småpartiene er først og fremst Rødt, SV, Miljøpartiet De Grønne, Venstre og Kristelig Folkeparti. I tillegg kan også både Senterpartiet og Fremskrittspartiet være sånne vippepartier, trass i at disse partiene har rundt 10 prosent oppslutning.

KrF kan i vippeposisjon 

få alt det velgerne sa nei til

Ap-leder Jonas Gahr Støre er veldig interessert i at de få KrF-representantene skal stemme på han som statsminister. Derfor vil KrF overfor Støre komme med de krava som de ikke vant fram med i valget: økt kontantstøtte, mer kristendom i skolen, mer statsstøtte i titallsmilliardersklassen til menigheter i afrikanske land og svært mange nye innvandrere til Norge. I tillegg vil de at disse innvandrerne, om de krever det, skal få leve etter sine egne tradisjoner i det landet de sa de måtte flykte fra, og gjerne klart i strid med norske tradisjoner og lover. 
Både Rødt, SV og MDG, i tillegg til Frp-støttepartiet Venstre, vil stille sine særkrav som de tapte i valget, for å stemme på en statsminister. Og i stor grad få gjennomført den politikken velgerne avviste fordi begge statsministerkandidatene er avhengige av dem.

Vippepartienes politikk — avvist av velgerne

Standpunktene til småpartiene er det ikke flertall for i Norge, ikke på noen måte. Men på grunn av at disse partiene kan komme «på vippen», vil deres stemmer være avgjørende for at Stortinget kan vedta å tvinge slike mindretallssynpunkter på befolkninga for at enten Solberg eller Støre skal bli statsminister. Enda de begge er helt enige om, uten nøling og med sterk entusiasme, å underordne seg alle vedtak fra EU-kommisjonen og Nato, dvs USA.

Mindretallsdiktatur

I virkeligheten fungerer det politiske systemet i Norge som et mindretallsdiktatur, der en statusivrig person som vil bli statsminister, går med på nesten hva som helst. Bare ikke det å si nei til noe som helst fra EU-kommisjonen og USA. Bare for å få navnet sitt på ei liste over dem som har vært statsministre i Norge, inkludert et portrettbilde i regjeringskontoret, til nærmest evig tid.

Fire års blankofullmakt er udemokratisk

Ved et storingsvalg gir velgerne fra seg en blankofullmakt til partiene til å gjøre hva de vil i de neste fire åra. Det er ytterst få av de sakene som vil bli vedtatt de neste fire åra som er til diskusjon i valgkampen de siste to-fire ukene før valgdagen. Det partiene sa i valgkampen eller lovte i partiprogammet kan de gå fra akkurat som det passer dem. Det er ingen angrefrist for velgerne i denne perioden. Og i neste valg kan helt andre enkeltspørsmål være aktuelle. 
At de valgte representantene kan vedta hva de vil i fire år, er ikke det minste demokratisk. 

Folkeavstemninger mot vippeparti-diktatur

Et system som gir en sånn voldsom makt til minoriteter i vippeposisjon, er ikke det minste demokratisk. Det er i virkeligheten et vippeparti-diktatur. Eneste måten å unngå dette vippepartidiktaturet på, er å innføre muligheten for folkeavstemninger om viktige politiske spørsmål, ikke bare som de seks vi har hatt siden 1905, hvorav fire av dem om alkoholforbudet og EU-medlemskap. 
Partiprogrammene inneholder ofte programposter som mange av de potensielle velgerne har problemer med å slutte seg til. Hvis en er enig med Rødt og SV i deres økonomiske politikk, trenger en ikke å være enig i deres svært så positive politikk til øke antall innvandrere og deres ukritiske holdning til de mest aktive innvandrernes religiøs-politiske krav. 
Alle som har stemt på et parti, har slike saker som de er uenig med partiet om, kanskje til dels sterkt. Folkeavstemninger gjør det mulig for folkeviljen å få gjennomslag for saker der resultatet av stortingsvalget i enkeltsaker gir et uriktig bilde av det folket mener. Slike saker kan være EØS-avtalen som Stortinget vedtok og som inneholder alt det som folkeavstemninga i 1972 og 1994 sa nei til. Andre slike spørsmål som bør avgjøres i en egen folkeavstemning, kan være spørsmål 

• om oljevirksomheten vår, 
• om oljefondet skal settes i aksjer eller i norsk infrastruktur,
• om privatisering av offentlige bedrifter, 
• om vi skal ha et system med bompenger og 
• om innvandring og nye religiøs-politiske krav som kommer fra noen av innvandrerne. 

Folkeavstemninger — flertallsdiktatur?

Folkeavstemninger kan være en trussel mot minoriteter. Sannsynligvis ville en avstemning om like rettigheter til homofile blitt innført seinere om det skulle vært folkeavstemning om det, enn om Stortinget vedtok det når eliten blei overbevist om riktigheten av det. Forbud mot nynorsk ville kanskje fått flertall i en folkeavstemning? Likevel har det representative systemet så mange åpenbare mangler, at det må modifiseres.

Hvis vi først gir vår tilslutning til prinsippet om folkestyre, gjør det noe om vi må vente litt mer på at flertallet er enige om noe, enn om en elite vedtar noe uten folkelig oppslutning? 

Hvis folket er «uansvarlige», kan vi vel heller ikke godta at de «uansvarlige» velger nasjonalforsamlinga, Stortinget?

Folkeavstemning 

— når 250 000 til en halv million krever det

Det bør bli en lov, om at når for eksempel 5 – 10 prosent, 250 000 eller 500 000 innbyggere, skriver under på å kreve en folkeavstemning, så vil det bli gjennomført en folkeavstemning om den saka. Det er hvertfall mer demokratisk enn om en kjøpslåing i komiterom i Stortinget, langt på natt, for å sikre en statsministers eksistens, lar en minoritets krav bli lov. 

Datastemming kan erstatte Stortinget
At folket ikke kan styre direkte, men må gå gjennom representanter, skyldtes at det er umulig å samle hele nasjoner til felles møte daglig, til «ting». Men med ny datateknologi kan vi svært ofte samle en hel nasjon rundt PC-ene våre. Stemming via PC kan bli det nye nasjonale stemmesystemet. Vi kan slippe all kjøpslåing i lukka rom seint på natta i Stortinget blant «garva» «politiske håndverkere» i samarbeid med ledende journalister.
Det er ingen grense for hva vi kan stemme over, folket kan rett og slett ta tilbake styringsretten fra politikerne, ta tilbake den blankofullmakten som tidligere er gitt politikerne. 
Det forutsetter at det først må stemmes over hvor mange penger som skal kreves inn og fordeles, før vi begynner å stemme over hvordan pengene skal brukes. 

Nord-Korea i Norway Cup: Myter om idrett, politikk og krig

At Nord-Korea deltar i Norway Cup er bare hyggelig, og særlig for nordkoreanerne som får en fin tur til en helt annen del av verden. Men når «Asia-ekspert» Stein Tønnesson i det som kaller seg Freds-forskningsinstituttet overfor nrk.no hevder at deltakinga «spiller en potensielt stor rolle når det gjelder å skape kontakt mellom den nordkoreanske befolkningen og andre land» og hevder om nordkoreanernes erfaring: «Når de ser den sterkere vekten på individuell frihet i måten å uttrykke seg på som de har i andre land, så vil det utvilsomt gjøre inntrykk, sier Tønnesson», er det grunn til å reagere.

Uten at han sier det direkte, videreformidler Tønnesson her myten om at idrett er en fredsskapende faktor. Noe som også kan sies å være det ideologiske grunnlaget for turneringa Norway Cup, målt ved at land fra hele verden inviteres. I en artikkel Tønnesson skreiv i 2006 der han vurderte om verden har blitt fredeligere, er ikke idrett nevnt i det hele tatt som en faktor for en fredeligere verden. 

Lederen av den internasjonale olympiske komiteen, Jacques Rogge, skrøyt i 2004 av den felles innmarsjen av Nord- og Sør-Korea som et av høydepunktene under åpningsseremonien det året. For han påstod at det viste at idrett kan være både en samlende faktor og en fredsfaktor. Men hva betød idretten for at FNs sikkerhetsråd i går vedtok enda kraftigere sanksjoner mot Nord-Korea?

De suverene nordkoreanske jentene i Norway Cup, hvilken grunn skulle de ha for å beundre norsk jentefotball og den samfunnsholdninga som har skapt den mye dårligere norske fotballen? Det er vel mer naturlig at de får styrka trua på sitt eget lands politiske systems overlegenhet. 

Det er ikke mulig å dokumentere at idretten med sine internasjonale konkurranser og dermed kontakt mellom mennesker som idrettsutøvere, demper konflikter og hindrer krig. Noen kriger er jo også utløst av idrettskonkurranser, som krigen i 1969 mellom Honduras og El Salvador etter at Honduras tapte 3-2. En fire dagers krig som førte til et uklart antall drepte, varierende fra 2 000 til 100 000 drepte. Blant tilskuere på særlig fotballkamper er det ikke fred og vennskap som tilhengerskarene utmerkes med, verken mellom klubblag eller nasjoner.

Det er heller sånn at idretten først og fremst er politiske underbruk. Som de to OL-ene  i Nazi-Tyskland i 1936, hvilken rolle spilte de for å gjøre Hitler-regimet mindre aggressivt? Bidro det norske fotballandslagets bronsemedalje etter at de før bronsefinalen slo Tyskland med Hitler på tribunen — og de norske seirene i Garmisch-Partenkirchen i vinter-OL — at sannsynligheten for tysk angrep på Norge blei mindre? Minsket det Hitlers aggressivitet, mot Norge, fordi hopperen fra Kongsberg Birger Ruud var en så populær mann i Tyskland og sjømannen fra Bergen, Odd Frantzen, spilte så god fotball på landslaget? At norske skøyteløpere blei gode venner med Evgeni Grisjin og Oleg Gontsjarenko, eller at ei norsk jente under mesterskapene i Oslo på 1950-tallet fikk sitte på fanget til en besøkende Grisjin og de andre hjemme i Gamlebyen: hvilken politisk betydning hadde dette for alle de økonomiske og politiske motstridende interessene mellom Norge/Vesten og Sovjet i den kalde krigen? Ikke som annet enn å spre myter, ekstremt naive, om årsaker til krig.

Med fotball kan fotballspillere og -ledere ikke oppnå annet enn fotballresultater, som andre idrettsfolk i sine idrettskonkurranser. Men de som har makt over stater, har også makt over idretten. Idrett er et av statsledernes verktøy akkurat sånn som våpen er, og som Qatar er et typisk eksempel på i dag. Et annet politisk verktøy for statslederne er å boykotte OL-mesterskap når statslederne vil det. Idrettsutøvere har ikke makt over statsledere, men statsledere har makt over idrettsutøvere og idrettsledere. Statenes ledersjikt påvirkes ikke av at mennesker totalt uten politisk innflytelse snakker med hverandre i garderobene eller sover sammen.  

Jugoslavia var en stat der utøvere fra alle deler av staten opptrådte sammen på samme landslag, som en av verdens aller beste idrettsstater. Plutselig gikk alle innbyggerne til krig mot hverandre, riktignok sterkt initiert av utenlandske stater, men all idrettsforbrødring viste seg som den realitet idretten er i spørsmål om krig og fred: en nullitet.

Kampen mot nazidemoen: Overreaksjon mot ønskemotstander

Det skapes inntrykk av at vi er rett før et oppsving for nazismen i Norge. Det fordi 60-70 demonstranter fra Sverige, Finland og Norge lørdag gjennomførte en ikke-voldelig demonstrasjon i Kristiansand. Den blei fyldig omtalt som helgas viktigste politiske begivenhet. 70 personer av et folketall i Norge, Sverige og Finland på 20,5 millioner, utgjør en andel på 0,034 promille. AKPs tidligere leder Jorun Gulbrandsen ropte på Facebook etter 300 politifolk som kunne stanse dem fra å demonstrere. 

Fra nettsida til
Den nordiske motstandsbevegelsen

Det er helt åpenbart at det ikke finnes noe sosialt eller politisk grunnlag for nazisme i Norge, ikke nå og ikke på svært lang tid. Før krigen, i to stortingsvalg i 1933 og 1936, klarte Nasjonal Samling å få rundt to prosents oppslutning. Sammenlikninga mellom Norge i dag og Tyskland på slutten av 1920-tallet og begynnelsen av 1930-tallet for å mane opp om nazismens fare, er bare dum, rett og slett. Sjølsagt står nynazistene for et politisk syn som skarpt må bekjempes. Men å gjøre nazismen i Norge i dag til en svært viktig kamp der vi alle må kaste all innsats inn, er i grunnen ikke mer enn å finne (nok en) kamp som en kan vise sin prektighet med. Der en kan vise seg fram som den store helten og veiviseren. Og skulle den nazistiske bevegelsen — mot alle solemerker — vokse i Norge, så betyr demoen i Kristiansand og kampen mot den ingenting i forhold til å minske deres oppslutning.

Det er mange som «har sett lyset», og som helt uavhengig av samfunnets lover, akkurat som nazistene, som tiltar seg den anarkistiske rolla med å «ordne opp». Slik  som AFA, Antifascistisk Aksjon, en del av en europeisk organisasjon og deres venner slåsskjempene i Blitz. AFA sier de er antifascister, men de er akkurat som nazistene, de bruker vold når de sjøl finner det passende med sitt eget antidemokratiske voldsapparat: «Vi er sosialister og feminister og kjemper mot fascismen med de midler vi mener situasjonen krever.»

Det er interessant at så mange med bakgrunn i AKP er så ivrige etter å forby andre å ytre sine meninger sånn som den harmløse og fullt lovlige ytringa «Knus homolobbyen». Særlig når den nazistiske bevegelsen er ubetydelig og uten aktuell sjanse til å få oppslutning i Norge, kan det være grunn til å tenke litt prinsipielt. Skal vi ha ytringsfrihet, og demonstrasjonsrett, eller ikke? Den er alt innskrenka med forbud mot «hatytringer». Så kan en spørre, hvorfor er avisa Klassekampens ytringer tillatt og verdt så mange statsmillioner — uten forhåndssensur? Ville Klassekampen fått flertall i en folkeavstemning om denne statsfinansieringa?

Det er ikke utenkelig med en situasjon der organisering rundt en nazistisk ideologi bør forbys, men det er i så fall en taktisk politisk vurdering og i en situasjon vi ikke er i nærheten av i dag.

Professor i rettsvitenskap ved universitetet i Bergen, Hans Fredrik Marthinussen, skriver i Dagbladet 31. juli: «De som mener nynazister ikke bør få gi uttrykk for sine holdninger i det offentlige rom overhodet, vil ikke bare i ganske mye større utstrekning enn i dag innskrenke ytringsfriheten. De ber dessuten om forhåndssensur ikke bare ut fra forventet innhold, men også ut fra personers gruppetilhørighet. Det hører ikke hjemme i et moderne liberalt demokrati.» Marthinussen peker på at om demoen ikke var lovlig, var den heller ikke erklært ulovlig av politiet i Kristiansand.

Det blei altså ikke noe voldelig sammenstøt. Både nazistene og antinazistene er lei seg for det. Men neppe folk flest, og neppe butikkeierne i Marken. Det var mye riktigere å arrangere en demonstrasjon dagen etter. 

Men: Det er viktigere å demonstrere mot Norges krigsdeltaking i Syria og Afghanistan og landets sanksjoner mot Russland. Og den makta nazistene hos hos vår allierte Ukraina. Norsk aggressiv militaristisk og imperialistisk utenrikspolitikk er en langt alvorligere form for fascisme enn den de 70 nazistene i Kristiansand står for.

Det som kan sies å være rein nazisme og fascisme i Norge i dag, er det tilhengerne av IS som står for. De er flere enn nazistene, og neppe dårligere organisert. Les «To søstre» av Åsne Seierstad. Det er politisk utenkelig for det dominerende politiske sjiktet i Norge å demonstrere mot IS. Sjøl om IS både har et sosialt og politisk grunnlag i Norge for sin politikk — i motsetning til nazistene.

Vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på Sverigedemokraterna?

I Norge og i hele Vesten, er venstreopposisjonens viktigste saker ikke lenger kamp mot imperialisme, økonomi, kvinnekamp og kamp mot porno, men kamp mot «rasisme» og for økt innvandring som løsning på den fattige verdens problemer påført av oss, «vår skyld».  Med minst ett unntak jeg kjenner til, Kommunistiska Partiet i Sverige. 

Partiet kan tvilsomt sies å være restene eller fortsettelsen av et svensk maoistisk kommunistparti, men sier at de prioriterer politisk fotfeste i arbeiderklassen, ikke blant den utdanna middelklassen. Partiet er ikke sterkt nok til å stille til riksdagsvalg, men har noen få kommunestyrerepresentanter. 

Den 7. juni i år hadde de i sitt blad Proletaren en leder med følgende overskrift: Vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på Sverigedemokraterna? Der hevdes det blant mye: «Enligt medelklassvänstern är problemet att det svenska samhället är rasistiskt och att infödda svenskar är rasister». Det stemmer også for Norge: Partiet Rødt har i sitt antirastiske manifest denne formuleringa: «…har ført til en inngrodd rasisme med dype røtter i det norske samfunnet». Det antirasistiske manifestet er nå fjerna fra Rødts hjemmesider, men det er ikke tvil om i andre formuleringer at Rødt som det svenske middelklassevenstre mener at nordmenn — dem med andre meninger enn dem sjøl — er rasister. 
Forholda er ikke på langt nær så ille i Norge som i Sverige, verken politisk eller sosialt, men lederen er likevel interessant som en motvekt mot norske venstreorienterte.
Tekst med fet skrift er framhevd av Proletaren, mens teksten med kursiv er framheva av meg:

Vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på Sverigedemokraterna?

Felet är att vänstern har tappat fotfästet i arbetarklassen. Istället har vänstern tagits över av en världsfrånvänd medelklass som ägnar sig åt högtflygande teorier och budskap och inte de konkreta problem som arbetare och vanligt folk står inför.

Så länge vänstern hade ett fotfäste inom arbetarklassen stod man upp för jämlikhet och rättvisa både inom och mellan länder. Inom varje land är det arbetare och vanligt folk som utgör kraften i kampen för politisk demokrati, ekonomisk jämlikhet och social rättvisa. I sin gemensamma strävan byggde man en solidaritet mellan arbetarnas organisationer i olika länder och motsatte sig stormakters och storbolags försök att trycka ner och lägga under sig både länder och folk.

Idag ser det annorlunda ut. Medelklassvänstern har gett sitt stöd till den USA-ledda krigspolitiken mot bland annat Afghanistan, Libyen och Syrien, som bidragit till att slå sönder länder och fördriva miljontals människor. 

Skillnaden är milsvid mellan Olof Palmes stöd till länders och fattigfolks kamp för jämlikhet mellan länder och social och ekonomisk rättvisa inom länder – även om Palmes roll aldrig var så entydigt positiv som historieskrivningen blivit efter hans död – och vår tids Stefan Löfven som åker i skytteltrafik till kungadiktaturen Saudiarabien, kuppmakarna i Brasilien eller hinduhögern i Indien för att sälja wallenbergarnas stridsflyg och vapen.

Accepterandet av krigspolitiken har gått hand i hand med att medelklassvänstern gjort migrationspolitiken till sin huvudfråga. Det är genom en i ord humanistisk flyktingpolitik som den moraliska supermakten Sverige ska visa att man värnar de lidande och utsatta i världen. 

Därmed accepteras migration som en lösning på världens problem och orättvisor. Men migration kan aldrig lösa dessa problem. Folkfördrivning är den liberala lösningen där problem skickas vidare och någon form av osynlig hand till slut gör att arbetskraften hamnar där det finns någon kapitalist som är beredd att köpa den.

Sett ur elitens synvinkel fyller folkfördrivningen flera funktioner. Den möjliggör att ta färdigutbildad arbetskraft från fattiga länder. Den spelar ut orättvisor mellan länder till att sänka standarden i de länder där arbetarklassen har tillkämpat sig bättre förhållanden. 

Genom migrationen upprätthålls ett arbetskraftsöverskott som ökar konkurrensen mellan arbetare och därmed håller tillbaka krav på löner och trygghet. Genom migration vill eliten även förhindra den omfördelning av rikedomarna i samhället som är nödvändig på grund av en åldrande befolkning. 

Därför har företagens möjlighet att fritt importera billig arbetskraft släppts fri. Men inte bara det. Genom att använda humanitära argument – kamouflera en ekonomisk invandring som asyl- och flyktingpolitik – har eliten lyckats ställa invandringsfrågan bortom politisk diskussion bland mainstreammedia och -politiker. 

I viljan att alltid stå upp för humanismen – som är själva grundackordet i all vänsterpolitik – har medelklassvänstern lämnat walk over i frågor om migrationens negativa sidor och därmed gett Sverigedemokraterna möjlighet att spela mot öppet mål.

Omsatt i praktiken – i en kapitalistisk värld – är folkfördrivningens resultat allt annat än humant. Familjer slås sönder, länder dräneras på sina befolkningar, tusentals dör vid smugglandet på Medelhavet och de sociala och ekonomiska problemen i mottagarländerna fördjupas. 

Folkfördrivningen är en ond spiral som hjälper till att upprätthålla de orättvisor och det förtryck som ligger bakom migrationen. Istället för att stanna och kollektivt kämpa för en bättre framtid, blir alternativet i en hopplös och individualiserad värld att emigrera och hoppas på en bättre framtid någon annanstans. Den överklass som vägrar ta ansvar för sina länder och medborgarnas väl och ve kan därmed sitta kvar vid makten.

Det gäller även här i Sverige där överklassen – som sitter på den verkliga makten genom sitt ägande – har övergett landet. 

De storbolag och kapitalister som växte till sig under folkhemmets skydd – socialdemokratin garanterade arbetsfred och tillväxtmöjligheter – har blivit för stora för Sverige. Deras arena är global och något ansvar för Sverige är de inte intresserade av. Vi ser det konkret i skatteflykt, avindustrialisering och uppslutningen bakom stormaktsprojektet EU. 

Globaliseringens utrikespolitik motsvaras av en multikulturalistisk inrikespolitik. Resultatet är en nyliberal integrationspolitik som i praktiken är en segregationspolitik. Målet är inte att integrera invandrare i det svenska samhället utan att låsa fast människor i etniska, kulturella och religiösa grupper. 

Multikulturalismen gör denna splittring till något exotiskt och positivt. Jämlikhet uppnås, enligt detta synsätt, genom att enskilda representanter från de olika grupperna får finnas med i tv, politiska partier, bolagsstyrelser och andra sammanhang.

För medelklassvänstern är problemet inte splittring och segregation, som är förödande för det svenska samhället och oss som vill organisera arbetarklassen i Sverige, oavsett var dessa människor är födda, till gemensam kamp. 

Enligt medelklassvänstern är problemet att det svenska samhället är rasistiskt och att infödda svenskar är rasister. [Rødt: …har ført til en inngrodd rasisme med dype røtter i det norske samfunnet.] Istället för att angripa den förda politiken har medelklassvänstern inget annat än förakt för de arbetare som reagerar allt mer negativt när man ser konsekvenserna av den förda politiken. 

Därmed gör sig medelklassvänstern totalt ointressant i arbetarklassens ögon och blir en del av den elit som bär ansvar för de växande problemen. Detta gäller inte bara i förhållande till den infödda delen av arbetarklassen, utan inte minst för arbetare och småföretagare med invandrarbakgrund som lever i de områden som drabbas av politikens konsekvenser. 

Framväxten av parallellsamhällen där klanstrukturer ersätter rättsstaten, där gängkrig skördar människoliv, där knarklangare och imamer bygger sina egna maktcentra, där IS-fundamentalister kan rekrytera ungdomar och där muslimska moralpoliser öppet trakasserar människor, för att ta några av de synligaste konsekvenserna.

Sett ur arbetarklassens synvinkel har invandrings- och integrationspolitiken gjort en redan plågsam situation allt mer outhärdlig. En situation skapad av övriga delar av den arbetarfientliga nyliberala politiken – pensionerna, skolorna, sjukvården, polisen, posten och snart sagt alla delar av samhället.


Överklassen har inget intresse av att lösa problemen, de har låst in sig i sina egna reservat eller flyttat utomlands. Medelklassens recept – en kombination av naiv socialliberalism och kortsiktigt kapitalistiskt projekttänkande – har visat sig både kostsamt och verkningslöst.

Kvar står vi i arbetarklassen, infödda och invandrade. Oroade, förbannade, splittrade, osynliggjorda och ovana att se oss själva som en politisk kraft. Men det är på oss det faller att ta ansvar för landets framtid. 

Svaren är inte enkla. Det kommer att krävas tuffa tag och mod att ta tag i alla de problem som den misslyckade nyliberalismen skapat. Att allt fler av oss vänder sig bort från mainstreampartier och media som är ansvariga för eländet är en bra början. 

Kommunistiska Partiet finns till för att vara en del i en arbetarrörelse som bryter med medelklassens inflytande över politiken och utmanar överklassens dominans i samhället. Vi kämpar för arbetarklassens enighet i kamp för arbete, trygghet och framtidstro.

2017-06-07

Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.