Viser innlegg med etiketten Venstrepolitikk. Vis alle innlegg
Viser innlegg med etiketten Venstrepolitikk. Vis alle innlegg

tirsdag 1. august 2017

Vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på Sverigedemokraterna?


I Norge og i hele Vesten, er venstreopposisjonens viktigste saker ikke lenger kamp mot imperialisme, økonomi, kvinnekamp og kamp mot porno, men kamp mot «rasisme» og for økt innvandring som løsning på den fattige verdens problemer påført av oss, «vår skyld».  Med minst ett unntak jeg kjenner til, Kommunistiska Partiet i Sverige. 
Partiet kan tvilsomt sies å være restene eller fortsettelsen av et svensk maoistisk kommunistparti, men sier at de prioriterer politisk fotfeste i arbeiderklassen, ikke blant den utdanna middelklassen. Partiet er ikke sterkt nok til å stille til riksdagsvalg, men har noen få kommunestyrerepresentanter. 
Den 7. juni i år hadde de i sitt blad Proletaren en leder med følgende overskrift: Vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på Sverigedemokraterna? Der hevdes det blant mye: «Enligt medelklassvänstern är problemet att det svenska samhället är rasistiskt och att infödda svenskar är rasister». Det stemmer også for Norge: Partiet Rødt har i sitt antirastiske manifest denne formuleringa: «…har ført til en inngrodd rasisme med dype røtter i det norske samfunnet». Det antirasistiske manifestet er nå fjerna fra Rødts hjemmesider, men det er ikke tvil om i andre formuleringer at Rødt som det svenske middelklassevenstre mener at nordmenn — dem med andre meninger enn dem sjøl — er rasister. 
Forholda er ikke på langt nær så ille i Norge som i Sverige, verken politisk eller sosialt, men lederen er likevel interessant som en motvekt mot norske venstreorienterte.
Tekst med fet skrift er framhevd av Proletaren, mens teksten med kursiv er framheva av meg:


Vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på Sverigedemokraterna?

Felet är att vänstern har tappat fotfästet i arbetarklassen. Istället har vänstern tagits över av en världsfrånvänd medelklass som ägnar sig åt högtflygande teorier och budskap och inte de konkreta problem som arbetare och vanligt folk står inför.

Så länge vänstern hade ett fotfäste inom arbetarklassen stod man upp för jämlikhet och rättvisa både inom och mellan länder. Inom varje land är det arbetare och vanligt folk som utgör kraften i kampen för politisk demokrati, ekonomisk jämlikhet och social rättvisa. I sin gemensamma strävan byggde man en solidaritet mellan arbetarnas organisationer i olika länder och motsatte sig stormakters och storbolags försök att trycka ner och lägga under sig både länder och folk.

Idag ser det annorlunda ut. Medelklassvänstern har gett sitt stöd till den USA-ledda krigspolitiken mot bland annat Afghanistan, Libyen och Syrien, som bidragit till att slå sönder länder och fördriva miljontals människor. 

Skillnaden är milsvid mellan Olof Palmes stöd till länders och fattigfolks kamp för jämlikhet mellan länder och social och ekonomisk rättvisa inom länder – även om Palmes roll aldrig var så entydigt positiv som historieskrivningen blivit efter hans död – och vår tids Stefan Löfven som åker i skytteltrafik till kungadiktaturen Saudiarabien, kuppmakarna i Brasilien eller hinduhögern i Indien för att sälja wallenbergarnas stridsflyg och vapen.

Accepterandet av krigspolitiken har gått hand i hand med att medelklassvänstern gjort migrationspolitiken till sin huvudfråga. Det är genom en i ord humanistisk flyktingpolitik som den moraliska supermakten Sverige ska visa att man värnar de lidande och utsatta i världen. 

Därmed accepteras migration som en lösning på världens problem och orättvisor. Men migration kan aldrig lösa dessa problem. Folkfördrivning är den liberala lösningen där problem skickas vidare och någon form av osynlig hand till slut gör att arbetskraften hamnar där det finns någon kapitalist som är beredd att köpa den.
Sett ur elitens synvinkel fyller folkfördrivningen flera funktioner. Den möjliggör att ta färdigutbildad arbetskraft från fattiga länder. Den spelar ut orättvisor mellan länder till att sänka standarden i de länder där arbetarklassen har tillkämpat sig bättre förhållanden. 

Genom migrationen upprätthålls ett arbetskraftsöverskott som ökar konkurrensen mellan arbetare och därmed håller tillbaka krav på löner och trygghet. Genom migration vill eliten även förhindra den omfördelning av rikedomarna i samhället som är nödvändig på grund av en åldrande befolkning. 

Därför har företagens möjlighet att fritt importera billig arbetskraft släppts fri. Men inte bara det. Genom att använda humanitära argument – kamouflera en ekonomisk invandring som asyl- och flyktingpolitik – har eliten lyckats ställa invandringsfrågan bortom politisk diskussion bland mainstreammedia och -politiker. 

I viljan att alltid stå upp för humanismen – som är själva grundackordet i all vänsterpolitik – har medelklassvänstern lämnat walk over i frågor om migrationens negativa sidor och därmed gett Sverigedemokraterna möjlighet att spela mot öppet mål.

Omsatt i praktiken – i en kapitalistisk värld – är folkfördrivningens resultat allt annat än humant. Familjer slås sönder, länder dräneras på sina befolkningar, tusentals dör vid smugglandet på Medelhavet och de sociala och ekonomiska problemen i mottagarländerna fördjupas. 
Folkfördrivningen är en ond spiral som hjälper till att upprätthålla de orättvisor och det förtryck som ligger bakom migrationen. Istället för att stanna och kollektivt kämpa för en bättre framtid, blir alternativet i en hopplös och individualiserad värld att emigrera och hoppas på en bättre framtid någon annanstans. Den överklass som vägrar ta ansvar för sina länder och medborgarnas väl och ve kan därmed sitta kvar vid makten.
Det gäller även här i Sverige där överklassen – som sitter på den verkliga makten genom sitt ägande – har övergett landet. 

De storbolag och kapitalister som växte till sig under folkhemmets skydd – socialdemokratin garanterade arbetsfred och tillväxtmöjligheter – har blivit för stora för Sverige. Deras arena är global och något ansvar för Sverige är de inte intresserade av. Vi ser det konkret i skatteflykt, avindustrialisering och uppslutningen bakom stormaktsprojektet EU. 

Globaliseringens utrikespolitik motsvaras av en multikulturalistisk inrikespolitik. Resultatet är en nyliberal integrationspolitik som i praktiken är en segregationspolitik. Målet är inte att integrera invandrare i det svenska samhället utan att låsa fast människor i etniska, kulturella och religiösa grupper. 

Multikulturalismen gör denna splittring till något exotiskt och positivt. Jämlikhet uppnås, enligt detta synsätt, genom att enskilda representanter från de olika grupperna får finnas med i tv, politiska partier, bolagsstyrelser och andra sammanhang.

För medelklassvänstern är problemet inte splittring och segregation, som är förödande för det svenska samhället och oss som vill organisera arbetarklassen i Sverige, oavsett var dessa människor är födda, till gemensam kamp. 

Enligt medelklassvänstern är problemet att det svenska samhället är rasistiskt och att infödda svenskar är rasister. [Rødt: …har ført til en inngrodd rasisme med dype røtter i det norske samfunnet.] Istället för att angripa den förda politiken har medelklassvänstern inget annat än förakt för de arbetare som reagerar allt mer negativt när man ser konsekvenserna av den förda politiken. 

Därmed gör sig medelklassvänstern totalt ointressant i arbetarklassens ögon och blir en del av den elit som bär ansvar för de växande problemen. Detta gäller inte bara i förhållande till den infödda delen av arbetarklassen, utan inte minst för arbetare och småföretagare med invandrarbakgrund som lever i de områden som drabbas av politikens konsekvenser. 

Framväxten av parallellsamhällen där klanstrukturer ersätter rättsstaten, där gängkrig skördar människoliv, där knarklangare och imamer bygger sina egna maktcentra, där IS-fundamentalister kan rekrytera ungdomar och där muslimska moralpoliser öppet trakasserar människor, för att ta några av de synligaste konsekvenserna.

Sett ur arbetarklassens synvinkel har invandrings- och integrationspolitiken gjort en redan plågsam situation allt mer outhärdlig. En situation skapad av övriga delar av den arbetarfientliga nyliberala politiken – pensionerna, skolorna, sjukvården, polisen, posten och snart sagt alla delar av samhället.


Överklassen har inget intresse av att lösa problemen, de har låst in sig i sina egna reservat eller flyttat utomlands. Medelklassens recept – en kombination av naiv socialliberalism och kortsiktigt kapitalistiskt projekttänkande – har visat sig både kostsamt och verkningslöst.

Kvar står vi i arbetarklassen, infödda och invandrade. Oroade, förbannade, splittrade, osynliggjorda och ovana att se oss själva som en politisk kraft. Men det är på oss det faller att ta ansvar för landets framtid. 

Svaren är inte enkla. Det kommer att krävas tuffa tag och mod att ta tag i alla de problem som den misslyckade nyliberalismen skapat. Att allt fler av oss vänder sig bort från mainstreampartier och media som är ansvariga för eländet är en bra början. 

Kommunistiska Partiet finns till för att vara en del i en arbetarrörelse som bryter med medelklassens inflytande över politiken och utmanar överklassens dominans i samhället. Vi kämpar för arbetarklassens enighet i kamp för arbete, trygghet och framtidstro.

2017-06-07

Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.

lørdag 29. april 2017

Historisk* møte: steigan.no utvider gjennom MOT DAG




Uten å avsløre løgner, ingen opinion og ingen bevegelse mot løgnene, hevda Pål Steigan da han i dag innleda om utvidelse av sitt prosjekt steigan.no gjennom aksjeselskapet som skal drive det videre, MOT DAG. 

Rundt 40 mennesker, kanskje flere, hadde lørdag formiddag møtt opp på Litteraturhuset i Oslo for høre om planene for utvidelse av steigan.no til det nye økonomiske fundamentet MOT DAG. Fra hele Østlandet fra svenskegrensa til Kongsberg hadde interesserte støttespillerne kommet. 

Dette er et historisk øyeblikk, mente Pål Steigan. Og trakk linjene tilbake til samvirkelagskafeen på Teisen i 1968 da Tron Øgrim sa til Steigan at nå må vi starte avisa Klassekampen. Men er ikke navnet Klassekampen litt vel presentensiøst, sa Steigan at han i 1968 hadde innvendt. For det var jo navnet på avisa til heroiske klassekjempere tidlig på 1920-tallet. Men til det hadde Øgrim hevda, etter hvert ville folk tenke på oss og vise til vår Klassekampen. Derfor hadde Steigan valgt navnet Mot Dag på aksjeselskapet som skal være det økonomiske fundamentet for den nettavisa. Mot dag, tidligere intellektuelle som var kunnskapsrike og som ville spre kunnskapen til flest mulig. Mot Dag-medlemmene blei også en viktig motstandskraft mot de nazistiske okkupantene, som både Steigans og Øgrims fedre.

Foruten å presentere plattforma for den nye nettstedet, trenges det penger til presentasjonen og penger til daglig drift. 

Steigan likte oppmerksomheten rundt «fake news», for det er jo nettopp det den dominerende pressa baserer seg på. Og viste til omtalen deres av Libya, Syria og Ukraina. 

Det som trenges nå er ei skribentgruppe der flere er organisert om et prosjekt som dette. Som har en visjon. «Organisasjon er fattigmannskapital», siterte Steigan Øgrim på. Og at natur og menneskelig arbeid er de eneste kildene til rikdom. 

Avisa Klassekampen i 1969 var basert på nyeste teknologi, offset i motsetning til blysats. Med nettside som denne kunne en bruke den nåværende nye teknologien, ikke minst fordi en kan variere tilbudet til de enkelte interessertes betalingsevne og vilje. Og ikke som med avis, en fast lik pris for alle. 

Behov og muligheter
Jeg mener det åpenbart er behov for et mediemessig alternativ til det som kalles hovedretningsstrømmen av media i dag i Norge og hele Vesten, fra nettavisen.no via NRK og Aftenposten til Klassekampen. Med ulikheter viser alle disse media at de ser likt på spørsmål om «humanitære» kriger og ubegrensa innvandring fra hele verden til Europa for å løse den fattige verdens problemer. 

Det gjenstår å se om dette alternativet tør og ønsker å bli et alternativ til det som har erklært seg som og oppfatter seg som Vestens venstreside. Den vesntresida som dominerer det offentlige ordskiftet og som kjennetegnes ved høy universitetsutdanning (og i Norge statslønna aktivister), tilhengere av voldsom innvandring fra den fattige verden til Europa, kraftig motstander av nasjonalstater og tilhenger av de monopolistiske transnasjonale selskapenes ideologi «globalisering». Steigan har provosert særlig sitt eget parti Rødt ved å hevde i motsetning til dem, at ei mor i Norge i nikab som leier sine døtre i hijab, ikke er et artig multikulturelt innslag i Norge som alle «venstreorienterte» i Norge vil si, men heller et eksempel på «et vandrende fengsel». I tillegg til Steigans historie som leder av AKP(m-l)s økonomiske og anti-imperialistiske kamp, har denne uttalelsen gjort Steigan like upopulær og forhatt i Rødt som han er hos Bernt Hagtvet og Thomas Hylland Eriksen. Foruten selvfølgelig i Klassekampen.


Klassekampens forside i
dag, der den skriver om
det kommende president-
valget i Frankrike som
«Skjebneslaget». Som om
George Soros skulle ha redigert
avisa. Heldigvis for KK har
Sandra Lillebø på side 4 en for
KK å være, en sjeldent ukorrekt,
for universitetseliten, omtale
av Le Pens program. Marte
Michelet har nok vært på
tråden til redaktør Braanen…

Avisa Klassekampen blei ikke nevnt med ett ord av noen på dagens møte. Men det er klart at Klassekampen som talerør for den venstresida som ivrer for kraftig økt innvandring og støtte til muslimske kulturelle og til dels politiske skikker, tvinger fram Steigans initiativ og gjør det etter min mening veldig, veldig, nødvendig. Klassekampens omtale av seg sjøl som«Venstresidas avis», er bare et bare et ord, et symbol,  for at Klassekampen er den ukritiske avisa for overklassens kamp sammen med den internasjonale monopolkapitalens kamp for «globalisering» og økt innvandring fra uutdanna folk fra den fattige verden som ikke kan bli annet enn sosialt finansierte av en stadig mindre arbeiderklasse. Med et politisk sammenbrudd for sosial omfordeling i de nåværende mer eller mindre velferdsstatene som en nødvendig følge. 

*
At noe er mer historisk enn noe annet, er jeg helt uenig i. Jeg har bare gjengitt det her fordi det blei sagt. Men det finnes ikke noen hending som er mer historisk enn en annen. Noe kan være mer minneverdig enn andre hendinger, men det vil også over tid og hva en leiter etter, variere.